Hela Koreahalvön tillhörde under en längre tid fram tills andra världskriget Japan. Efter kriget delades landet upp i två ockupationszoner där USA och Sovjetunionen tillfälligt ansvarade för säkerheten och utvecklingen. 1948 valdes den anti-kommunistiska Syngman Rhee till preimärminister för den tänkta återförenade Republiken Korea. Den kommunistiska rösten i norr accepterade inte det och utropade Demokratiska Folkrepubliken Korea med Kim Il Sung som evig president. Ingen av de nu två existerande nationerna erkände varandra och ville till varje pris ha makten över hela Korea. Räder utfördes från båda hållen om gränsen och till slut bröt ett krig ut där Nordkorea stöttades av Sovjetunionen och Kina som inte ville se den självständiga republiken falla i den amerikanska imperialismens händer och Sydkorea som fick militärt stöd av USA som inte ville se Stalins kommunism spridas vidare.
Kriget ledde ingenstans, de två nationerna finns ännu idag sedan det faktiska kriget avslutades år 1953. I syd dödades mer än 700 000 människor och i norr omkom dubbelt så många. Min poäng är att det är en tragedi. Politisk ideologi åsido så bär båda ansvaret för blodbadet. Båda skyller på varandra. Båda menar att den andre inte ville återförena folket som levde i de två skilda nationerna. Nord säger idag att syd fortfarande är ockuperade och förtrycks av imperialisterna som bara skulle vara där tillfälligt. Syd menar att norr fortfarande idag är en odemokratisk stat som lyder under ett system som förtrycker människans röst och kan inte i den moderna världen tillåtas existera. Båda använder principiellt samma argument.
Politisk ideologi åsido så stöttar jag absolut inte ett samhälle där människor svälter samtidigt som en överviktig ledare flyger in färsk hummer dagligen med helikopter. Men här i väst är bilden av det förtryckta folket aningen överdriven. Jag lärdes i skolan att folk tvingades gråta inför kamerorna när Kim Il Sung dog. Inför Nordkoreas match mot Brasilien i fotbolls-VM 2010 brast Jong Tae-Se i tårar under den nordkoreanska nationalsången. Det spekuleras om att det också var beordrade tårar. Jong Tae-Se är idag en frontfigur för den nordkoreanska nationalismen då han föddes i Japan i en sydkoreansk kommunistisk familj och bytte sedan mer eller mindre sitt sydkoreanska medborgarskap mot ett nordkoreanskt. Och därför menar man att just han var rätt man för att gråta live i Nordkoreas namn under världens största TV-evenemang.
Men hur kan vi vara så säkra på något av det egentligen? Samtliga svenska rikstäckande morgontidningar är högerorienterade och vi får beröm för att ha en ocensurerad objektiv media. Alla nordkoreanska medier är i överensstämmelse med staten politiskt korrekta. Deras rådande situation är inte så annorlunda våran.
Jong Tae-Se grät för att han älskade sitt hemland. Det kan alla göra oavsett vilka brister ens hemland har. Tårarna som fälldes i samband med Kim Il Sungs bortgång är å andra sidan lite mer komplexa. Men för att förstå dem så måste man också försöka leva sig in i deras situation. De är människor som lever i ett land där de inte har någon som helst kontakt med världen omkring. De har ingenting att jämföra Nordkorea eller Kim Il Sung med. Om de sedan barnaålder doktrineras till att se sitt land som det rätta, Kim Il Sung som den som befriade norr från imperialisterna och Sydkorea som ett land där folket lever under förtryck av ett ideologiskt monster?
Tänk tillbaka till kriget. Kriget slutade oavgjort. Sydkoreanerna lever på samma sätt som nordkoreanerna bortsett från att de i norr lider av extrema sanktioner. Jag tycker inte synd om någon av dem. Jag tror inte heller att någon av dem vill att jag eller du ska göra det. De resonerar på samma sätt, den ena gör det i ett varmt köpcentrum medan den andra sitter och gör det i ett kallt hus utan el samtidigt som det regnar in genom taket.
Etiketter Jong Tae-Se, Kim Il Sung, Korea, Koreakriget, Nordkorea, Sydkorea
